Rättvisa!

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg angående medias politiska anknytningar, som en respons på den i mina ögon märkliga debatt om journalisternas "vänsterpreferenser". Av någon anledning tycks jag ha väldigt svårt för att fatta mig kort, ändå fanns det fler aspekter jag inte tog upp i det inlägget i ett försök att hålla textlängden nere. Så här kommer lite uppföljning.

Det visar sig att kopplingen mellan media och vissa politiska partier är intimare än vad många nog tror. Att exempelvis en tidning benämner sig tillhörig en viss politisk inriktning och förespråkar denna på ledarplats är inte så mycket att anmärka på. DN, GP, Expressen, GT och Sydsvenskan benämner sig liberala, SvD benämner sig moderat och Aftonbladet som socialdemokratisk. Redan i förra inlägget tog jag upp att två Bonnier-ägda tidningar, DN och Expressen, mer eller mindre öppet bedrev en kampanj för alliansregeringen under valrörelsen 2010. Både TV4 och Svenska Dagbladet har haft experter som analyserat politiker, de har presenteras som "oberoende" men i själva verket varit aktiva högerpolitiker.

Just Bonnier förvärvade hela TV4 2006, vilket strider mot svensk lag vilken är utformad för att motverka en långtgående ägarkoncentration i marksända kanaler. De enda som kunde anmäla lagöverträdelsen var alliansregeringen, vilket de efter att ha diskuterat med Bonnier helt enkelt valde att inte göra. Bonnier krävde också att lagen ändrades så att de kunde sända mer reklam, vilket också sker. 2008 avskaffas kravet på opartiskhet, och de följande åren sker ett antal lagändringar till Bonniers fördel. Så sent som inför valet 2010 lagstiftar regeringen att TV4 måste ägas av just Bonniers. Att Sveriges största mediaägare Bonniers har egennytta av att hålla alliansregeringen vid makten är uppenbart.

Men det blir intrikatare än så. Låt mig presentera Stiftelsen Fria Media, en hemlighetsfull fond av mediaföretag som skickar pengar rakt in i moderaternas partikassa. Det här avslöjandet är uppseendeväckande av två skäl.

För det första är fonden tydliga med att de förväntar sig motprestationer för sina pengar. Som exempel tar Jan Marhed i stiftelsen upp att man ställt krav på att kommersiella radiokanaler ska få sända mer reklam, vilket det tog den moderatledda regeringen tre månader att genomföra. Det kan så klart vara rent slumpartat, men när en närlingslivsorganisation ger ett regeringsparti stora summor pengar med uttryckt motkrav om lagförändringar och de förändringarna så snart läggs fram i riksdagen så liknar det ett betalt beställningsjobb.

För det andra visar det att moderaterna är oärliga om sina partibidrag. Moderaterna får stora summor i bidrag, över 80 miljoner kronor mellan 2000 och 2008. Sverige är ett av få demokratiska länder där politiska partier inte behöver redovisa sina bidrag, vilket kritiserats av flera demokratifrämjande organisationer såväl som internationella myndigheter, och i riksdagen finns egentligen ett brett stöd för en lagändring som skulle göra partibidragen offentliga. Dock har moderaterna och sverigedemokraterna starkt motsatt sig en sådan lagändring såväl som att frivilligt offentliggöra sina bidragsgivare. Vad man däremot har sagt är partiet inte tar emot bidrag från företag och organisationer, vilket de bevisligen faktiskt har gjort. Från moderat håll har detta förklarats med att Fria Media skulle vara en intern partistiftelse, vilket inte stiftelsen själv uttryckt eller redovisats, och som heller inte förmildrar omständigheterna. Faktum kvarstår, kommersiella mediaaktörer finansierar via en stiftelse ett politiskt parti som hävdar att de inte får pengar från företag och organisationer.

När vi vet att partiet själva far med osanning samtidigt som de är beredda att gå långt för att hålla bidragen borta från offentligheten drabbas man lätt av tanken att vi bara sett toppen av ett isberg. Hur många fler företag skickar, via anonyma och hemliga stiftelser, in pengar till moderaterna tillsammans med krav på politiska förändringar de vill se? Bonnier, vilka har fått specialbehandling sedan 2006? Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv, som spenderar enorma belopp på opinionsbildning och kan glädjas åt sin motpart fackförbundens försvagande? Carema, Alleris, Attendo och alla de andra riskkapitalbolagen som gör enorma vinster på en privatiserad offentlig sektor? McDonalds, som under parollen "arbetslinje" fått två stora skattesänkningar serverade på silverfat?

Det finns många fler frågetecken kring regeringens nära kontakter med vissa kommersiella intressen, men det får vi spara till en annan gång.

Taggar: Alliansen Media Kommentera

Håller Europa på att vända? Eller går det under?

Frankrike har fått en ny president, socialdemokraten François Hollande tar nu över efter konservative Nicolas Sarkozy som därmed misslyckades att bli återvald. Hollande har i svensk press beskrivits som tråkig, färglös och okarismatisk och gällande linje i vår inhemska press tycks vara att Hollande inte blev vald, det var Sarkozy som inte blev vald; och det är fara och färde före Europa som målas upp.

I själva verket är Hollandes program ett av de mest progressiva och offensiva vi sett i Europa på länge. I många avseenden är det en återgång till klassisk socialdemokrati, där kriser bemöts med investeringar istället för nedskärningar, och därmed långt ifrån den handlingsförlamade sitta-stilla-i-båten-politik som länge härskat även i Sverige — med såväl en högerregering som en socialdemokratiskt opposition som tycks helt idélösa när det kommer till att hantera landets problem. Hollandes program innehåller investeringsstimulans, gröna omställningar av jordbruk och fiske, en rejäl höjning av finansiella skatter (15% skattehöjning på bankernas vinst samt transaktionsskatt), en rejäl satsning på skolan, samt ett antal andra punkter för ökad jämnlikhet och ekologiskt arbete — för att inte tala om en 30%-ig sänkning av politikerlönerna.

Likt den konservative kollegan Silvio Berlusconi, höjd till skyarna av svenska moderater, kan Sarkozy komma att åtalas för korruption. Svårigheten för högern att hålla fingrarna borta från "fel" pengar tycks nästan symptomatisk, även här i Sverige.

Ännu mer livat har det varit kring valet i Grekland, som beskrivs som någon form av katastrofområde som kan sänka hela Europa. Visst är det en problematisk situation som uppstått där det inte gått att bilda en ny regering, men det kanske vi skulle tänkt på innan vi tvingade in grekerna på svältkur och åsidosatte de demokratiska principerna? Avgående premiärminister Lucas Papademos är inte folkvald, och att låta grekerna få säga sitt om nedskärningspolitiken gick inte för sig för eurokraterna i Bryssel; är det så konstigt att de grekiska väljarna straffar de som inte bara levererade krisen utan också den svårsmälta "medicin" finanskramarna i EU ordinerat?

Men först lite fakta. Det var Greklands moderater, Ny Demokrati, som satt vid makten när krisen blåste upp. Myndigheterna mörkade landets dåliga finanser, med ovan nämnda Papademos som riksbankschef. Orsakerna till krisen är naturligtvis flera; en utbredd skuggekonomi och korruption var en del av orsaken, men bidragande var också klassisk högerpolitik med skattesänkningar, spekulation, och inte minst EMU-medlemskapet. Den offentliga sektorn är mindre än snittet i Europa, den genomsnittliga pensionsåldern högre, och arbetstiden räknat både per vecka och i livstid högre än andra europeiska länder. Det mesta grekerna beskylls för är alltså inte sant, ändå sprids dessa myter även i etablerad media. För siffror, se norska Manifest Analyse´s rapport.

Den krispolitik som tvingats på Grekland, oavsett färg på regering, är också samma som högern förespråkar här hemma i Sverige. Nedskärningar, sänkta löner, höjd pensionsålder, privatiseringar, försämrad anställningstrygghet och a-kassa samtidigt som skattepengar skyfflas in i samma banker som var med och skapade krisen. Ja, merparten av det "stöd" som euroländerna skickar till Grekland går direkt till bankerna, framförallt de tyska storbankerna. I kölvattnet följer skyhög arbetslöshet och fattigdom. Men det mest uppseendeväckande är att den här krispolitiken inte åstadkommit någon återhämtning, snarare tvärtom. De brutala nedskärningarna minskar förvisso statens utgifter, men de minskar också statens inkomster i samma utsträckning så i slutändan har man inte bara misslyckats vända ekonomin utan också skapat oerhörda lidanden för folket längst med vägen. Faktum är att den här typen av krispolitik aldrig har fungerat, medan den Keynes-inspirerade modell Hollande lyfter fram har en lång och trogen tjänst. Precis som nedskärningar minskar inkomsterna, kommer investeringar att öka desamma samtidigt som arbetslösheten hålls nere och investeringarna även leder till långsiktig nytta.

I valet straffades de två dominerande partierna, PASOK (socialdemokraterna) och Ny Demokrati (moderaterna) hårt av väljarna, just på grund av att de båda partierna stöder de hårda nedskärningarna. Ny Demokrati fick flest röster, men inte tillräckligt för att bilda en stabil regering ens tillsammans med PASOK (som kom trea). Näst största parti blev vänsterkoalitionen Syriza (närmast vänsterpartiet), vilka motsätter sig EUs "räddningspaket", men inte heller de kan bilda stabil regering. Allt lutar alltså mot nyval. Men bara på några dagar tycks något ha hänt; i opinionsundersökningarna efter valet har stödet för Syriza ökat markant, till största parti och därmed öppnas för en vänsterregering. I Grekland får det största partiet 50 extra mandat, en modell som hittills gynnat de två dominerande partierna, men som om opinionen håller i sig skulle innebära att vänstern skulle kunna bilda regering. Som ett vänsterparti i ett land som präglats av högerpolitik har de naturligtvis mycket på programmet, men bland annat vill man stoppa vidare nedskärningar, ta bort lagarna som försvagat de fackliga rättigheterna, utreda bankernas agerande och tillsätta en kommission för att gå till botten med hur skuldkrisen kunnat uppstå (vilket de två dominanta partierna vägrat), reformera det demokratiska systemet (bland annat genom att ta bort de där bonusmandaten) och tillfälligt frysa avbetalningarna.

Det senare låter mer kontroversiellt än det verkligen är. Föregångarna på området är faktiskt USA, vilka själva skrev av sina utlandsskulder genom att deklarera att de var olagliga. En frysning fungerade också utmärkt för Argentina, som efter de fått sin ekonomi på fötter betalade av lånen i sin helhet.

Skulle det innebära att Grekland måste lämna euron? Egentligen inte, det finns inga sådana villkor mellan länderna och inte heller någon ekonomiskt "måste" i bakgrunden. Det är ett politiskt beslut, och Angela Merkels ställningstagande ska snarast ses som ett hot, en utpressning; om Grekland fryser sina betalningar kommer man försöka tvinga ut landet ur eurosamarbetet. Men så är det just de tyska bankerna, eller i slutändan tyska skattebetalare, som förlorar mest om Grekland stryper pengaströmmen norröver. Det är inte heller självklart att grekerna skulle förlora på att återgå till drachmer. Just euron och räntepolitiken inom EMU har i hög grad förvärrat och till del orsakat den ekonomiska krisen. Ska liknande kriser undvikas i fortsättningen måste räntepolitiken reformeras så att inte de mer inflytelserika länderna styr ekonomin i hela euroområdet — men även då kommer det viktiga krishanteringsverktyget valutapolitik vara otillgängligt. En återgång till drachmer skulle på kort sikt innebära en valuta i fritt fall, men samtidigt balansera Greklands internationella konkurrenskraft och på sikt stärka ekonomin.

De dystra tonerna i media beror inte på sympati med Grekland, än mindre med Frankrike. De beror på den osäkra framtid det europeiska finansetablissemanget går till mötes. Sluter fler länder upp bakom Hollande kan EU-byråkratin och storfinansen inte längre räkna med att Europa kommer förbli deras privata lekstuga. Ställer Grekland in betalningarna kommer vi få se en rejäl rullning av skattepengar för att hålla bankerna om ryggen, något som tack vare alliansregeringen även drabbar svenska skattebetalare. Det kan naturligtvis också leda till att länder som hamnar i liknande situation framöver tar till samma taktik. Skulle dessutom Grekland tvingas ut ur euro-samarbetet riskerar det att underminera hela det politiska projektet, och kanske rent av döda euron som valuta. De som skriker högst om Grekland är de som har mest att förlora. Framförallt Tyskland, vars banker tar mest av stödet till Grekland och som har lyckats utnyttja obalanserna inom eurozonen för att ge sig själva handelsfördelar.

Ett finansväsende som måste försörjas med skattemedel och ett havererat valutaprojekt kommer väcka krav på förändring. Finansmarknadens hegemoni kan då komma att brytas; storbankerna kan inte längre räkna med å ena sidan svindlande övervinster till låga omkostnader och å andra sidan fullständiga garantier genom skattebetalarnas försorg, en absurd "vi vinner även när vi förlorar"-modell.

Än är vi inte över bäcken, det är upp till Hollande att visa att han menar allvar och Grekland måste få ihop en regering som inte bara är stabil utan också börjar få landet på rätt köl och återvinner grekernas förtroende. Risken är att vi kommer se en konflikt mellan försvararna av den eurobyråkratiska strategin och de nya utmanarna. Då gäller det att inte vika sig, utan tålmodigt vänta på att opinionen svänger i även andra länder. För Angela Merkel sitter inte säkert, om vi ska tro de tyska delstatsvalen, och inte heller regeringskoalitionen i Storbritannien. I Nederländerna har vänstern börjat toppa opinionsundersökningarna och den nya högerregimen i Spanien möts redan av storskaliga protester. Vad Europa behöver är ett alternativ till finansmarknadernas dominans, till den odemokratiska EU-byråkratin, till högerns långtgående nedmonteringsprojekt.

Vi håller tummarna för att vändningen kommer, och det snart. Annars går Europa säkerligen under.

Taggar: Arbetsmarknad Ekonomi Media Kommentera

Under veckan seglade det upp en diskussion kring de svenska journalisternas politiska åsikter. Den grundar sig på en ny undersökning av Kent Asp som visar att journalistkåren har ett starkt stöd för Miljöpartiet i första hand, och att Vänsterpartiet har ett starkare stöd än hos befolkningen i stort. Det var naturligtvis ny ved på brasan om "vänstermedia", ett avfärdande av påståendet att media tagit allt starkare ställning för högerpolitiken. Men hur mycket bäring har den här rapporten egentligen?

Att många journalister hamnar i grönt eller rött förvånar mig inte alls. I många yrkesområden finns det tydliga politiska preferenser, det är inget unikt för journalistkåren. Att samhällsmedvetna akademiker med medelklassbakgrund både lockas av journalistyrket och den vänsterliberala politiken ter sig inte särskilt märkligt. Frågan är, hade vi gjort samma undersökning inom näringslivets toppskikt — och fått en snedvridning av den politiska representationen åt helt andra hållet — hade det då uppfattats som särdeles märkligt? Hade vi då problematiserat att inflytelserika organisationer och personer inom näringslivet inte representerar hela svenska folkets värderingar? Knappast

Men vi kan börja med att titta närmare på vad Kent Asps rapport faktiskt säger. Att främst Miljöpartiet men även Vänsterpartiet har starkare stöd i journalistyrket än i samhället i stort kan ingen ha missat. Men då tittar man på journalistkåren i helhet. Skillnaderna inom gruppen är dock påtagliga, inom exempelvis populärpressen har Moderaterna lika stort stöd som i Sverige i stort. Undersökningen noterar att bland chefer och tongivande journalister så är stödet mer representativt, Miljöpartiets överrepresentation hämtas i första hand från Socialdemokraterna, vilka är underrepresenterade. Det är alltså i första hand i den mindre inflytelserika gruppen journalister som avvikelsen är som störst.

Det kan då tyckas vara lite märkligt att media själva rapporterar så onyanserat kring en undersökning som rör de själva. Gång på gång spär man själva på idéen om en vänsterstyrd media när rapporten som bevakningen bygger på inte alls är så kategorisk.

Än mer talande blir debatten i Agenda. Vilka är de två inflytelserika mediapersonligheter som debatterar journalistkårens politiska preferenser? Lars Adaktusson, med bakgrund på Ekot, Aktuellt och Agenda — och med kopplingar till Kristdemokraterna, där han bland annat gav stöd till Mats Odell när denne utmanade Hägglund om partiledarposten, som kritiserades för att på sin tid ha gett Agenda en borgerlig prägel, partner i moderata PR-byrån Kreab. Mats Svegfors, VD för Sveriges Radio — och före detta ordförande i Fria Moderata Stundentförbundet, sakkunning under Torbjörn Fälldin, VD på nyliberala tankesmedjan Timbro. Två inflytelserika och trogna högerjournalister ska alltså debattera journalistkårens vänstertendenser.

K-G Bergström är gammal Moderat, Karin Hübinette syster till moderata ministern Hillevi Engström. Mats Knutson och Margit Silberstein har rekryterats från högerpressen och deras objektivitet har ifrågasatts mer än en gång. Inför partiledardebatten i Agenda fortsätter programmet, trots kritik, att hävda en programform som sammanfaller med alliansregeringens beskrivning av det politiska läget. Från regeringens mötesrum flödar lagförslag där public service ska tyglas av såväl politiker som kommersiella konkurrenter, den demokratiska idéen om fristående public service går allt mer förlorad.

Men nu går vi händelserna i förväg. Låt oss först göra en tillbakablick; Miljöpartiet och till viss del Vänsterpartiet har ett starkare stöd bland journalister i stort, men bland inflytelserika journalister är den tendensen inte lika tydlig. Oavsett, hur mycket inflytande har den enskilda journalisten på journalismens politiska vinkling?

Samtliga större morgon- och kvällstidningar utom Aftonbladet bekänner sig till höger. Samtliga, plus de större kommersiella radio- och TV-kanalerna har stora kommersiella ägarkoncerner i ryggen; Bonnier, Kinnevik och Schibsted äger tillsammans Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan, Dagens Industri, Metro, TV3, TV4 och mer därtill. Den uttalade politiska profileringen och ägarintresset kommer självklart färga medias politiska ställningstagande, och det vore högst märkligt om en journalist som skriver ur vänsterperspektiv skulle tillåtas avancera till en inflytelserik position i en tidning som tagit tydlig ställning till höger.

Att använda Asps undersökning för att göra gällande att media är vänstervriden ger sålunda en inkomplett bild då det dels inte väger in enskilda journalisters inflytande, dels helt bortser från arbetsgivarnas tydliga högerpreferenser. Asp själv konstaterar att det är ytterst svårt att dra empiriska slutsatser kring hur journalisters politiska åsikter återspeglas i mediarapportering, men att den forskning som finns ger för handa att det inflytandet är begränsat i förhållande till andra påverkande faktorer.

I den allmänna debatten tycks dock de mätningar som gjorts på mediarapporteringens politiska ställningstagande helt fallit i glömska. Jag har tidigare tagit upp detta, men det tål kanske att återupprepas. Så sent som 2010 granskade samma Kent Asp valrörelsen och konstaterade utan omsvep att media gav en påtagligt fördel till alliansregeringen. Det gjorde även Den Allierade Journalisten och P1. Bonniers drog ut i en offensiv marknadsföring av alliansen genom Expressen och Dagens Nyheter; “Expressen har i valrörelsen drivit propaganda för regeringen. Och vad är det för fel på det?”, Expressens tidigare chefredaktör Olle Wästberg hymlar inte och fortsätter “Tidningar är väldigt auktoritära institutioner, politiska reportrar vill bli tillsagda vad de ska göra”. När Bonnier köpte majoritet i TV4 krävde det övertagandet en del lagändringar, vilka en viss regering inte var sena att skräddarsy.

Vi kan alltså inte låta bli att landa i slutsatsen att svensk media är högervriden, trots att fler enskilda journalister bekänner sig till vänster. Det märkliga, utifrån mitt perspektiv, är att den debatt som varit helt utelämnat såväl nyanserna i Asps utvärdering som kompletterande viktiga faktorer som politisk tillhörighet och ägarskap, och inte minst då att granskningen av det vi mediakonsumenter i slutändan får oss till livs visar på den direkta motsatsen. Om nu vänsterjournalismen är så stark som görs gällande, varför är det då högerns bild av media som framförs?

Som en sista bonus hittade jag ett utmärkt exempel på politisk journalism bedriven utanför ledarsidorna i dagens Aftonbladet. Det är Wolfgang Hansson som analyserar franska presidentvalet. Här ställs Hollande mot Sarkozy med ordval som "slösa" respektive "spara". Hansson kunde lika gärna använt orden "investera" och "snåla", betydelsen är densamma. Att här välja sina ord efter laddning är inget annat än politik, och Hansson har här valt högerns språk i sin text. Artikeln är fylld med politiska laddningar, “…Juholtska spontanitet ofta framstår som en aggressiv pajas”, “rejäla portioner gammalt hederligt valfläsk” — det råder ingen tvekan om var Hansson har sin politiska hemvist när han dumförklarar hela franska folket för deras förmodade val av president, och det på "sossetidningen" Aftonbladet, på nyhetsplats.

Jag är leden, kära högerlutande opinionsbildare. Media är lika högervriden som i fjol.

Taggar: Media Kommentera

Det är inte ofta jag ägnar ledarsidorna på Göteborgs-Posten någon större uppmärksamhet, men idag kunde jag inte låta bli att slås av den uppenbara konflikt som råder bland de som benämner sig liberala.

Göteborgs-Posten, Göteborgs största morgontidning, benämner sig oberoende liberal i likhet med majoriteten av våra större tidningar. Likt andra liberala tidningar har såväl nyliberalism som nykonservatism fått allt mer utrymme, inte bara på ledarsidorna utan också i urval och vinkel på reportage och nyhetsartiklar.

“Lagstifta inte, vi löser frågan själva, brukar det heta från näringslivshåll när frågan om kvinnlig representation i börsbolagens styrelser diskuteras.”

På huvudplats hittar vi så Peter Hjörne, som kraftfullt argumenterar för kvotering till bolagsstyrelser. Med alla rätta sågar han "frivilligheten" som lösning, idéen om att det löser sig självt. För det har det inte gjort, vi ser inte ens någon utveckling som ger för handa att det någonsin kommer lösa sig av sig själv. “Männen vill inte flytta på sig och ägarna är inte tillräckligt angelägna”, konstaterar Hjörne utan omsvep och förordar lagstiftning och kvotering för att råda bot på problemet.

“Det motiverar ändå inte statlig detaljstyrning av beslut som bör tas på köksbordnivå.”

Alldeles bredvid hittar vi en annan ledare som lika kraftfullt argumenterar emot kvotering, den här gången i föräldraförsäkringen. Bakgrunden är att socialdemokraternas och folkpartiets kvinnoförbund närmat sig vänsterpartiets krav på individualiserad föräldraförsäkring, vilket inte bara fått moderater utan också en del "liberala" att se rött (no pun intended). Föräldraförsäkringen är ytterligare ett fall där "frivilligheten" misslyckats, där inget hänt och inget verkar hända trots den uppenbara snedbalansen. Den anonyma författaren motsätter sig inte ändamålet, en mer rättvis fördelning av ansvaret i hemmet, men kan absolut inte tänka sig att “staten ska träda in och bryskt tala rationella vuxna till rätta”.

Det intressanta är naturligtvis att i dessa två ledartexter, publicerade sida vid sida, är argumenten till 100% utbytbara. Båda berör en könsberoende obalans som vägrar lösa sig av sig själv, men den ena talar för och den andra emot lagstiftning för att åstadkomma framsteg. Enligt Hjörne kan lagstiftning vara ett nödvändigt ont för att komma till rätta med samhällsproblem som inte kan lösas på annat sätt, enligt den anonyma ledaren är lagstiftning i sig ett större ont än de problem den ämnar åtgärda.

Vad som förefaller vara en märklig paradox är i själva verket ett tydligt tecken på den liberala rörelsens identitetskris. En gång i tiden gick liberalerna hand i hand med arbetarrörelsen och krävde demokratireformer, inklusive kvinnlig rösträtt, medborgarrättigheter, religionsfrihet och jämlikhet. Då fanns inte dagens tveksamhet till lagstiftning och samhällsreformer bland liberalerna; den förändringsmotviljan stod dåtidens moderater och andra konservativa krafter för. Men under de senaste årets politiska förflyttningar har den social-liberala idéen som förknippade folkpartiet med rösträttsrörelsen i allt större utsträckning ersatts med marknadsliberalism. För den förstnämnda ideologin spelar det gemensamma samhället en avgörande roll i att ge och skydda medborgarnas rättigheter, den senare förespråkar istället individualistiska lösningar där statens inblandning per definition är av ondo. Är man insatt i den paraplyideologi som benämns liberalism är det inte svårt att se att de två ledarartiklarna utgår från skilda synsätt baserat på just denna distinktion, en distinktion som blir extra tydlig när samhällets ansvar för social jämställdhet är på agendan.

Men om nu den liberala rörelsen har kunnat räknas som en progressiv kraft i samhället, så har folkpartiet under Jan Björklunds ledning tagit på sig den reaktionära manteln; den sociala liberalismen har manövrerats ut av nyliberalism i de samhällsekonomiska frågorna och något som inte kan beskrivas som annat än nykonservatism i värdefrågorna. Efter år av folkpartistiska utspel om språktest, burkaförbud, återinförandet av sekelskiftsskolan, individuellt ansvar för hälsa och bildning och ett hårdnackat motstånd mot all form av jämställdhets- och jämlikhetsarbete är ovan nämnda debattartikel — där partiets kvinnoförbund gör gemensam sak med socialdemokraternas dito och sneglar på vänsterpartiets jämställdhetspolitik — ett oväntat ljus i ett massivt, bakåtsträvande mörker.

Taggar: Alliansen Kommentera

Pensionsdebatten har fortsatt storma, och från högerhåll börjar nu utspelet tonas ner. Den som vill och kan ska kunna arbeta längre heter det nu. Men möjligheten för den som vill och kan finns redan, ända haken är att man måste ha arbetsgivarens samtycke om man vill stanna efter 67. Hade det enbart varit "möjligheten" som varit på tal hade det räckt att höja åldern för anställningstrygghet och socialförsäkringar, men det låter knappast som moderat politik och det är uppenbart att Reinfeldt har andra tankar bakom sitt utspel.

Att vara frisk nog för att inte trilla av pinn är inte samma sak som att vara frisk nog för att utföra arbete. Bidragande orsaker till ökad ålder är medicinska framsteg inom äldresjukdomar samt mindre slitage i arbetslivet, en ökning i medellivslängd kan alltså inte rakt av översättas till tid i arbetslivet. Notera också att ökningarna i livslängd är avtagande, och beräknas vara 84-87 år 2060. Reinfeldts vision om ett Sverige till bredden fullt av 100-åringar är lika verklighetsfrånvarande som moderata visioner brukar vara.

Det finns också påtagliga skillnader i såväl pensionsålder som livslängd beroende på yrke, ort, kön och socioekonomisk status. Inom flera yrkesgrupper är det verkliga pensionssnittet runt 60, vilket beror på att de helt enkelt inte klarar av att arbeta längre. Att ta ut pension i förtid kostar, så det är inte något människor gärna gör — allra minst de med just de där lågavlönade jobben som sliter mest på kroppen.

Omskolning ska tydligen lösa problemet med påfrestande yrkesliv. Vilket genidrag, att ingen tänkt på det innan — vårdbiträdet ska bli banktjänsteman, skogsarbetaren ska bli arkitekt. Var och varannan 55-åring med utsliten kropp ska sätta sig i skolbänken och leva på studielån som ska betalas tillbaka, för att sedan ge sig in på en ny, osäker arbetsmarknad med allt vad det innebär. Ärligt talat, att ens ta den tanken på allvar tyder på en allvarlig brist på kontakt med verkligheten.

Visst finns det problem med finansieringen av framtida pensioner, men höjd pensionsålder är knappast lösningen i dagens situation. Tvärtom har försörjningskvoten varit konstant sedan 1750. Utmaningen för pensionssystemets försörjning ligger snarare i den höga arbetslösheten, att allt färre bidrar till pensionerna snarare än att allt fler nyttjar dem. Att skicka ytterligare 880 000 personer in i arbetslöshet, vilket skulle tredubbla arbetslösheten, löser knappast det problemet.

Ett annat problem med pensionerna är premiepensionssystemet, som lovade guld och gröna skogar men blev en mager pannkaka. En ansenlig mängd av de pengar vi sparat för äldre dagar slarvas bort på riskfylld spekulation och avgifter till de fondförvaltare som har lekstuga med våra pengar. Det blir knappast bättre av att regeringen förvandlar den enskilt största pensionsfonden till en högriskfond, vilket ledde till att den tappade 20% av sitt värde på bara två månader.

I viss mån håller jag med Reinfeldt: Vi ska kunna jobba längre än 65. Vi ska kunna utbilda oss även i högre ålder. Men, och det är ett förbannat viktigt men, det får aldrig ske på bekostnad av de som inte kan arbeta längre. Ska vi kunna arbeta längre är det våra förutsättningar att göra det som ska förbättras, att istället försämra villkoren för de som inte kan är fullständigt fel väg att gå. För det är vad Reinfeldt säger, om man läser de implicita påståendena i hans utspel — det ska inte vara "valfritt" att jobba efter 65, det finns ett "måste" och det tvånget består i att individen måste arbeta längre för att få en dräglig pension.

Här följer en checklista på vad regeringen måste ta tag i om den menar allvar med att vi ska arbeta längre:

• Förbättra arbetsmiljön, så att fler klarar av att arbeta längre. Det kräver att vi börjar restaurera arbetsmiljöfrågorna med tillhörande verk och institut, vilka alliansregeringen mer eller mindre avvecklat.
• Få ner arbetslösheten, vilket kräver en förändring av den samhällsekonomiska politiken och riktiga arbetsmarknadssatsningar istället för förklädda skattesänkningar.
• Arbetstidsförkortning skulle ha mycket positiv påverkan på båda hälsa och arbetslöshet, vi skulle helt enkelt sprida ut vår arbetskraft över längre tid.
• Rusta upp skolorna i allmänhet och vuxenutbildningen i synnerhet, och sätt stopp för Björklunds andraklassutbildningar som i praktiken omöjliggör högre studier senare i livet.
• Minska pensionsålderns påverkan på pensionsbeloppet kraftigt; att idag ta ut pension två år i förväg har påtagliga privatekonomiska konsekvenser, pratar vi istället tolv år är det en direkt omöjlighet. Sålunda får pensionen inte skilja sig nämnvärt mellan en person som tar ut den vid 62 och en annan som tar ut den vid 75. I tanke på att de som är kapabla att arbeta längst också är de som tenderar att leva längst så jämnar det ändå ut sig så att säga.

Men vi kan nog glömma att nuvarande regering skulle ta i ovanstående ens med tång. Utspelet följer samma grådisiga linje som moderat politik följt i fem år, men som det inte pratats öppet om sedan Reinfeldt skrev Det sovanade folket. Våra allmänna försäkringar och gemensamma sparande, eller "bidrag" som det tydligen heter på moderat nyspråk, ska avvecklas till förmån för individuella lösningar. “Bara allt politiskt beslutsfattande försvinner så blir människan helt befriad och inga problem kvarstår”.

Taggar: Alliansen Arbetsmarknad Välfärd 1 kommentar

Statsminister Reinfeldt sticker ut hakan idag och talar om för oss att vi ska jobba tills vi är 75.

Vi har en arbetslöshet på över 7%, då tycker Reindfeldt att vi ska skicka fler människor in i arbetslöshet. Vi har en ungdomsarbetslöshet på över 20%, då tycker Reindfeldt att vi ska fylla på arbetsmarknaden med äldre. Vi har gott om människor som inte klarar av att jobba fram till de fyller 65, då tycker Reindfeldt vi ska kräva att de biter ihop i ytterligare tio år.

Det kanske inte är så konstigt att statsminister Reinfeldt i det längsta undviker politiska utspel, det här inte första gången han väcker folkets ilska. Men man kanske inte kan vänta sig annat av någon som aldrig haft ett riktigt lönarbete och kan leva flott på sin riksdagspension bara han håller ut till 50. Påpassande nog sker det inte långt efter valet 2014.

Att nedskärningarna inom vård och omsorg, på arbetsmiljöforskning, i trygghetssystemen, tillsammans med ökande samhällsklyftor och individualisering av välfärdssystemen har en negativ inverkan på utvecklingen av hälsotalen kan vi ta en annan gång.

Svenska folket behöver arbeta mindre per person. Inte mer.

Taggar: Alliansen Arbetsmarknad Välfärd 1 kommentar

Under helgen har Vänsterpartiet genomfört sin kongress i Uppsala. Jag har inte varit på plats men i (allt för) stor utsträckning följt kongressen via webb-tv och twitter. Eftersom jag ändå spenderat så mycket tid tänkte jag skriva ner lite reflektioner över vad som beslutas och hur processerna går till. Men först tänker jag springa händelserna i förväg och redan nu avslöja att jag känner både stolhet över och tillförsikt till det parti jag tämligen nyligen engagerade mig i.

Lars Ohly lägger ribban redan i sitt inledningstal, det är inte för inte som till och med högerns förespråkare motvilligt avundas hans tydliga retorik. Mellan skratt och tårar klämmer han in slagkraftiga smällar som “Jan Björklund står kvar på stranden i Southampton och ropar efter Titanic: — Jag vill följa med!” (syftandes till Folkpartiets envetna stöd för euron), “Till skillnad från en del andra partier behöver vi inte hitta på vårt motstånd mot apartheid” (syftandes till Moderaternas slarviga historierevision) och “Det kräver en politik som bekämpar arbetslösheten i stället för de arbetslösa” (syftandes till alliansregeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik). Eller väl beskrivande “Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker det borde vara trängselavgift för alla partier som flockas där.” Ohly är på gott humör och det står ingen tvekan om att han kommer fortsätta sitt politiska engagemang om än i andra former. Fast standup-komiker är nog en tillfällig sysselsättning.

Kongressen har föregåtts av en öppen debatt om partiledarskapet, en i svensk historia unik diskussion i sin öppenhet. De fyra kandidaterna har tillsammans turnerat runt i landet för utfrågningar och flera av partidistrikten har hållit rådfrågande omröstningar bland sina medlemmar. Diskussionen har varit helt öppen och utan allt vad falangstrider och under-täcket-smussel heter. Den öppenheten har man tagit med sig in på kongressen, engagemanget är av sällan skådat slag såväl bland ombuden på plats som de av oss som följt kongressen på distans (#vkongress på twitter sprang snabbt upp i topp på trendlistan). Något "knapptryckarkompani" har vänstern aldrig varit, och även denna gång går man emot partistyrelsens rekommendationer gång på gång utan att bittra miner uppstår. För mig är det uppenbart att partiet fungerar som det är tänkt, med beslut som tas nedifrån och upp istället för i motsatt riktning.

Partiledarfrågan har föga förvånande varit den hetaste frågan, åtminstone utåt. Jag tror det allra flesta varit av ungefär samma åsikt som mig; att vi borde välja en kvinnlig partiledare men samtidigt att Jonas Sjöstedt är den person som har störst möjlighet att lyfta opinionssiffrorna. Utökat partiledarskap har varit uppe förut, och dess för- och nackdelar stötts och blötts, att frågan lyfts så mycket just inför denna kongress tror jag är just för att vi då kan välja både en kvinna och Sjöstedt. Det är naturligtvis en dålig anledning till att ändra ledarskapsformen så jag är inte allt för ledsen för att det inte gick igenom. Hade jag fått bestämma helt själv hade vi haft en partiledning istället för partiledare, 6-7 personer med olika ansvarsområden som representerar partiet. Tyvärr tror jag inte ett sådant djärvt drag vore görbart i dagens mediepolitiska samhälle.

Beslutsmässigt var det nog inte så kontroversiellt, om nu någon (mot förmodan) trott på olyckskorparnas prat om "högersväng" kan ni andas ut nu. Snarare innebar kongressbesluten en skärpning av kraven i flera frågor, bland annat en radikalare miljöpolitik än Miljöpartiet lyckas uppbåda. Stopp för bemanningsföretag och obligatorisk/skärpt (istället för som tidigare frivillig) partiskatt var några av besluten som klubbades igenom och kravet på arbetstidsförkortning lyftes upp. Jag kan nog komma att återkomma i senare inlägg kring de politiska förslagen och strategierna, men då i sitt sammanhang.

Några strålande gästtalare dök också upp. Johanne Schmidt-Nielsen (Enhedslistan, Danmark) var en av dom, Steingrímur J. Sigfússon (finansminster Vinstrihreyfingin - grænt framboð, Island) på sin utmärkta "skandinaviska" en annan. Av de nordiska länderna är det bara i Sverige som vänsterpartiet inte sitter i regering idag, vilket den senare såg fram emot en ändring på. Sigfússon är extra intressant då han är finansminister i den enda regering som lyckats ta sitt land ur den pågående krisen, ett bevis på att vänsterpolitik klarar vad marknadskrafterna är oförmögna till. Även Ung Vänsters nya ordförande Staffan Lindborg gör en bra insats. I tacktalet till Ohly väljer Sjöstedt att utgå från en annan gammal politiker, nämligen Birger Schlaugs träffsäkra inlägg om Ohly och relationen mellan Vänster- och Miljöpartiet. “Den mest demokratiska partiledare jag stött på under alla år” konstaterar Schlaug, hans inlägg är faktiskt väl värt att läsa i sin helhet.

Högerdebattörerna börjar redan gå i försvarsställning, media desperat försöka hitta smuts kring Sjöstedt. Ingen hade väl väntat sig något annat. De som hoppades på att Vänsterpartiet skulle bli ytterligare ett av de slätstrukna mittensträvarna blev nog djupt besvikna av Sjöstedts första linjetal.

Ni som är engagerade i andra partier har alla anledning att vara avundsjuka. Det är så här partidemokrati ska gå till; inga förhandlingar bakom stängda dörrar, ingen total maktkoncentration till enskild person. Ingen underförstådd plikt att trycka på den knapp du tillsägs att trycka på, inga bittra maktstrider där den ene segrar och förloraren stöts ut. Se och lär.

Kommentera

I kassakön på lunchrestaurangen frågar mannen som står framför mig kassörskan om de kommer sänka priserna nu när restaurangmomsen sänkts. Nej, svarar hon vant, men vi kommer inte heller höja så det jämnar ut sig. Låt mig gissa att det argumentet kommer användas flitigt framöver… Restaurangägaren får sålunda en inkomstökning om 12% serverat på silverfat.

Ett av företagen som faktiskt sänkt priserna och hjärtligt tackar för subventionen är McDonalds. Samma företag som drog storvinsten i en av regeringens tidigare "arbetsmarknadssatsningar", halverad arbetsgivaravgift för unga. En skattesubvention som bidragit med 400 000 kr per anställd och år för McDonalds del, alltså en bra bit över lönekostnaderna. En skattesubvention som kritiserades hårt av bland annat Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet för att den var dyr och väntades ha marginella effekter. En skattesubvention som har haft noll effekt på ungdomsarbetslösheten, och som HRF sågat längst fotknölarna.

Även förslaget om sänkt restaurangmoms har ihärdigt kritiserats från alla håll och kanter. 5,4 miljarder beräknas den kosta och för det skulle vi enligt förespråkarna få några tusen jobb. Nu har regeringen gravt överskattat jobbskapandet tidigare, det gäller då bland annat RUT som gav en tiondel av de jobb som utlovades och ovan nämnda sänkning av arbetsgivaravgiften som gav så få jobb att ingen ens vågar räkna på det, men drar vi ändå till med 5 400 för att göra det lätt för oss så innebär det 1 000 000 per nytt jobb och år. Restauranganställda kostar i snitt 250-350 000 kr/år, så fundera gärna över var resten av pengarna hamnar.

Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska konstaterar återigen att det är en olönsam satsning då den ger få jobb till höga kostnader. Fackförbunden är kritiska, däribland Hotell- och Restaurang som om några skulle vara de som vill se fler arbetstillfällen i branschen men starkt ifrågasätter reformen som arbetsmarknadsåtgärd. I Finland och Frankrike totalfloppade liknande försök och redan nu uppger restaurangföretagarna att nyanställningar nog inte blir akuellt.

Verkligheten har dock inte hindrat alliansregeringen att driva vidare på sitt inslagna spår förut, så varför skulle det göra det nu. Mellan M och (m) fortsätter kärleken spira som aldrig förr. Samtidigt som regeringen slösar på med frikostiga näringslivsbidrag dåligt förklädda till arbetsmarknadsåtgärder upprepas det hypnotiska mantrat "ordning och reda" mot en bakgrund av avlägset pengarassel.

Är det så konstigt att många börjar undra var de där partibidragen som Reinfeldt & Co så desperat vill hålla hemliga kommer ifrån?

Taggar: Arbetsmarknad Ekonomi 7 kommentarer

Vi har idag två diktaturer i den Europeiska Unionen. Låter det konstigt och kanske till och med smått oroväckande?

Greklands nya premiärminister Lucas Papademos är inte vald av det grekiska folket. Italiens nya premiärminister Mario Monti är inte vald av det italienska folket.

De båda är ekonomer och byråkrater som tillsatts utan demokratiska mandat. Båda har en bakgrund i den globala finansmarknad som orsakat dagens ekonomiska kris, och båda har djupa rötter i den EU-byråkrati som nu gör allt de kan för att rädda samma finansmarknad. Hur en ekonom som var med och arbetade fram Milton Friedmans teorier om arbetslöshetens nödvändighet ska rädda arbetslösa greker och därmed den grekiska ekonomin kan nog ingen svara på. Hur en annan ekonom som kritiserats för sin idé om att vi har ett demokratiöverskott skulle återvinna italienarnas förtroende för den demokratiska staten kan nog inte heller någon svara på.

Vänta, det kommer mer. Papademos var chef för den grekiska centralbanken under tiden man mörkade sina ekonomiska problem, och Monti var vid samma tid rådgivare åt Goldman Sachs, den internationella investeringsbank som hjälpte Grekland att göra det. Förtroendeingivande, eller hur.

De båda herrarna sitter inte på sina stolar för att folket i respektive land tror de är rätt personer att sköta landet. De sitter där de gör för att EU-byråkratin tror de är rätt personer att genomdriva den brutala åtstramningspolitik storfinansen rekommenderar som medicin för åkomman storfinansen orsakat.

Samtidigt försöker EU-byråkratin lösa sina misslyckanden genom att kräva mer makt till sig själv. Makten ska flyttas från medlemsländerna till ECB och andra EU-organ djupt insyltade i finansmarknaden. Storkapitalet och dess beskyddare i Bryssel ska ersätta demokratin. Nu senast har Merkel och Sarkozy, bakom stängda dörrar, arbetat fram ett paket med hårdare tag och större krisfonder. Får EU-giganterna bestämma ska bankerna få mildare villkor när de egentligen behöver skärpta krav, statsbudgetarna förhandsgranskas, och det har till och med getts förslag på att EU ska få styra nationella avtalsrörelser och diverse andra föga demokratiska åtgärder. Att skydda människorna tycks däremot inte det minsta intressant.

I Sverige röstade vi nej till EMU, och inte ens EU-rabiata folkpartister kan förneka att vi idag har en massiv opinion mot ett medlemskap. Ändå har EMU-politiken steg för steg skyfflats in bakvägen av alliansregeringen och deras stödparti, "EU-motståndarna" sverigedemokraterna. Trots löften om det motsatta förtäljer Reinfeldt nu att Sverige visst ska vara med och försörja den största bidragslinjen av dem alla, den till Europas storbanker. Folkets vilja väger tunt.

I den ekonomiska krisens vardagsrum är det offren som skickas på dörren, aldrig förövarna. Kvar sitter storfinansen och slipar på hur de ska rädda sig själva med folkets pengar, medan folket och deras rätt till demokrati och rättvisa hålls på bekvämt avstånd med lögner och batonger.

Taggar: Ekonomi 1 kommentar

Så har Anders Borg blivit utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times. Frågan är om man ska skratta eller gråta…

Tongångarna är skrämmande lika den hyllningskör den finansiella median lät ösa över länder som Grekland, Portugal, Irland och Island för inte så många år sedan. Tigerekonomierna, Europas nya ekonomiska motorer. Vi vet ju hur bra det gick för de länderna sedan.

Men så är det nog Sveriges stabilitet som uppmärksammats, snarare än personen Anders Borg. Är det något som utmärkt Borgs ministerskap så är det passivitet. Några utspel med jämna mellanrum, men utan efterföljande handling. Återkommande kritik från de ekonomiska kontrollorganen, vilka ignorerats. Han fick en stark och stabil ekonomi levererad på silverfat men lyckades prestera den sämsta tillväxten i modern tid, och har helt misslyckats med att få ner arbetslösheten. Olönsamma utförsäljningar, tillgångar som minskat mer i värde en skulderna, en ovillighet att ta tag i de verkliga finansiella problemområdena. I själva verket har han inte mycket mer på sin meritlista än sitt signum hårtofsen, tvärtom sitter han med i den regering som sakta med säkert monterar ner det samhällsbygge som Sveriges framgångar och stabilitet vilar på.

Mitt pris går istället till Steingrímur Sigfússon, den enda europeiska finansminister som lyckats ta sitt land ur en djup kris. Och det utan våldsamma nedskärningar och skyhög arbetslöshet. Istället för att vika sig under EU-byråkraterna och den nyliberala krispolitiken, som hittills inte lyckats ta ett enda land ur en finansiell kris, så valde den regering han är finansminister i att skydda folket istället för bankerna.

Fast egentligen är det väl inte så förvånande att den passiva och eurolojala Borg får medaljen, medan de som bedriver aktiv ekonomisk politik för folket blir utan. Marknaden har alltid varit pigg på att hylla sig själv.

Taggar: Alliansen Ekonomi Media 2 kommentarer