Rättvisa!

Under helgen har Vänsterpartiet genomfört sin kongress i Uppsala. Jag har inte varit på plats men i (allt för) stor utsträckning följt kongressen via webb-tv och twitter. Eftersom jag ändå spenderat så mycket tid tänkte jag skriva ner lite reflektioner över vad som beslutas och hur processerna går till. Men först tänker jag springa händelserna i förväg och redan nu avslöja att jag känner både stolhet över och tillförsikt till det parti jag tämligen nyligen engagerade mig i.

Lars Ohly lägger ribban redan i sitt inledningstal, det är inte för inte som till och med högerns förespråkare motvilligt avundas hans tydliga retorik. Mellan skratt och tårar klämmer han in slagkraftiga smällar som “Jan Björklund står kvar på stranden i Southampton och ropar efter Titanic: — Jag vill följa med!” (syftandes till Folkpartiets envetna stöd för euron), “Till skillnad från en del andra partier behöver vi inte hitta på vårt motstånd mot apartheid” (syftandes till Moderaternas slarviga historierevision) och “Det kräver en politik som bekämpar arbetslösheten i stället för de arbetslösa” (syftandes till alliansregeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik). Eller väl beskrivande “Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker det borde vara trängselavgift för alla partier som flockas där.” Ohly är på gott humör och det står ingen tvekan om att han kommer fortsätta sitt politiska engagemang om än i andra former. Fast standup-komiker är nog en tillfällig sysselsättning.

Kongressen har föregåtts av en öppen debatt om partiledarskapet, en i svensk historia unik diskussion i sin öppenhet. De fyra kandidaterna har tillsammans turnerat runt i landet för utfrågningar och flera av partidistrikten har hållit rådfrågande omröstningar bland sina medlemmar. Diskussionen har varit helt öppen och utan allt vad falangstrider och under-täcket-smussel heter. Den öppenheten har man tagit med sig in på kongressen, engagemanget är av sällan skådat slag såväl bland ombuden på plats som de av oss som följt kongressen på distans (#vkongress på twitter sprang snabbt upp i topp på trendlistan). Något "knapptryckarkompani" har vänstern aldrig varit, och även denna gång går man emot partistyrelsens rekommendationer gång på gång utan att bittra miner uppstår. För mig är det uppenbart att partiet fungerar som det är tänkt, med beslut som tas nedifrån och upp istället för i motsatt riktning.

Partiledarfrågan har föga förvånande varit den hetaste frågan, åtminstone utåt. Jag tror det allra flesta varit av ungefär samma åsikt som mig; att vi borde välja en kvinnlig partiledare men samtidigt att Jonas Sjöstedt är den person som har störst möjlighet att lyfta opinionssiffrorna. Utökat partiledarskap har varit uppe förut, och dess för- och nackdelar stötts och blötts, att frågan lyfts så mycket just inför denna kongress tror jag är just för att vi då kan välja både en kvinna och Sjöstedt. Det är naturligtvis en dålig anledning till att ändra ledarskapsformen så jag är inte allt för ledsen för att det inte gick igenom. Hade jag fått bestämma helt själv hade vi haft en partiledning istället för partiledare, 6-7 personer med olika ansvarsområden som representerar partiet. Tyvärr tror jag inte ett sådant djärvt drag vore görbart i dagens mediepolitiska samhälle.

Beslutsmässigt var det nog inte så kontroversiellt, om nu någon (mot förmodan) trott på olyckskorparnas prat om "högersväng" kan ni andas ut nu. Snarare innebar kongressbesluten en skärpning av kraven i flera frågor, bland annat en radikalare miljöpolitik än Miljöpartiet lyckas uppbåda. Stopp för bemanningsföretag och obligatorisk/skärpt (istället för som tidigare frivillig) partiskatt var några av besluten som klubbades igenom och kravet på arbetstidsförkortning lyftes upp. Jag kan nog komma att återkomma i senare inlägg kring de politiska förslagen och strategierna, men då i sitt sammanhang.

Några strålande gästtalare dök också upp. Johanne Schmidt-Nielsen (Enhedslistan, Danmark) var en av dom, Steingrímur J. Sigfússon (finansminster Vinstrihreyfingin - grænt framboð, Island) på sin utmärkta "skandinaviska" en annan. Av de nordiska länderna är det bara i Sverige som vänsterpartiet inte sitter i regering idag, vilket den senare såg fram emot en ändring på. Sigfússon är extra intressant då han är finansminister i den enda regering som lyckats ta sitt land ur den pågående krisen, ett bevis på att vänsterpolitik klarar vad marknadskrafterna är oförmögna till. Även Ung Vänsters nya ordförande Staffan Lindborg gör en bra insats. I tacktalet till Ohly väljer Sjöstedt att utgå från en annan gammal politiker, nämligen Birger Schlaugs träffsäkra inlägg om Ohly och relationen mellan Vänster- och Miljöpartiet. “Den mest demokratiska partiledare jag stött på under alla år” konstaterar Schlaug, hans inlägg är faktiskt väl värt att läsa i sin helhet.

Högerdebattörerna börjar redan gå i försvarsställning, media desperat försöka hitta smuts kring Sjöstedt. Ingen hade väl väntat sig något annat. De som hoppades på att Vänsterpartiet skulle bli ytterligare ett av de slätstrukna mittensträvarna blev nog djupt besvikna av Sjöstedts första linjetal.

Ni som är engagerade i andra partier har alla anledning att vara avundsjuka. Det är så här partidemokrati ska gå till; inga förhandlingar bakom stängda dörrar, ingen total maktkoncentration till enskild person. Ingen underförstådd plikt att trycka på den knapp du tillsägs att trycka på, inga bittra maktstrider där den ene segrar och förloraren stöts ut. Se och lär.

Kommentera

Kommentarer

Skriv kommentar

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarer ska vara sakliga och föra en konstruktiv diskussionsgrund, alla former av påhopp, ogrundade floskler och annat nonsens kommer raderas. Loggning av IP sker på alla kommentarer.